2013-06-30

Alice Munro - För mycket lycka

Åkej, Alice Munro lever upp till förväntningarna. Eller egentligen inte mina förväntningar eftersom de snarare var negativa på grund av min inställning till böcker som folk jublar över. Ofta tycker jag det är svårt att ta till sig alltför starka rekommendationer (ett resonemang som för övrigt gör det lite märkligt att vilja skriva bokblogg), och Alice Munro har rekommenderats mest överallt. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att man blir anti - kanske att man vill upptäcka det braiga själv, att riktigt bra läsning känns ännu bättre om man bara ramlat över boken på bibblan? Om man inte hört talas om en bok kan man kanske inbilla sig att man är den första som läser den och att man har en stor fläskig hemlighet ihop med författaren? Jag vet inte.

I vilket fall är det här jävligt bra. Jag läser alldeles för sällan noveller. Eller kanske hittar jag alltför sällan bra noveller att läsa, för jag har alltid gillat dealen med det korta formatet. Det blir på ett sätt mer koncentrerat och det krävs en speciell sorts historia för att den ska få rum. Alice Munro är helt uppenbart en av de författare som pallar att berätta en full historia i ett litet format utan att för den delen tumma på kvaliteten. I För mycket lycka finns en vanlighet och en möjlighet till igenkänning i alla noveller. Beskrivningen av karaktärer som kan kännas alldagliga men samtidigt helt oförutsägbara gör läsningen mer spännande än man först kan tänka sig - man kan inte låta bli att undra över hur man själv skulle handlat i de olika situationer karaktärerna hamnat i. De flesta av Munros historier utspelar sig i Ontario i Kanada, så också i denna bok. I samlingen tar flertalet av berättelserna avstamp i katastrofala situationer. Som i Dimensioner där berättarjagets make mördar de tre barnen och hon fortsätter besöka honom i fängelset. Ingen annan kan relatera till barnen på samma sätt och vem finns det annat att vända sig till? I Barnlek minns en äldre kvinna sin barndoms sommarläger och skräcken och äcklet hon kände inför en av specialeleverna, hur hon upplevde att hon förföljdes och trakasserades, rädslan för den uppenbart underlägsna men ändå hotfulla. Och hur hon sedermera utan bakomliggande plan hanterade situationen. I Skönlitterärt konfronteras en kvinna med sitt yngre jags handlande då hon läser en bok skriven av dottern till sin före detta mans nya fru. Hon ser sitt listiga och svartsjuka yngre jag fråga ut dottern, en snokande vuxen under falsk yta av förtroendefullhet. 

Tja, jag tycker det här är asbra och det finns egentligen ingen större anledning för mig att försöka analysera det ytterligare. Rekommenderas som fan. Läs. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar